Välkommen till Stockholmsöisarna

 

 Bengt Bengtsson

ÖIS har målkalas mot Lindome på ÖIS-gårdens konstgräsplan.

Målskyttet har saknats i ÖIS tidigare träningsmatcher men ikväll vände det. Det var två lag med samma spelsystem och Lindome stressades till misstag i uppspelen av ÖIS presspel.

Idag var det klasskillnad mellan lagen. ÖIS hade bättre teknik och fart i spelet. Öis lyckades ett antal gånger komma in bakom Lindomes backlinje och skapa vassa målchanser.

ÖIS började med Fredrik, Glavak, Sangré och Ohlsson i backlinjen. På mitten Raskij och Razak. Wingbacks Fransson och Sjögrell. Längst fram spelade Selkovic- Said och Abokar.

Fördelen med SAID på topp är att han jobbar hårt och löper sig spelbar och skapar målchanser. Nackdelen är att han löper offside för ofta eller sjabblar bort frilägen. Ikväll hade han flera lägen ensam mot mål men kom inte till avslut.

Offensivt var det ÖIS bästa match och mittfältarna kom med in i motståndarens försvarsbox när ÖIS anfallde.

I den 12:e min. Sjögrell frispelar Said men han missar läget

I den 22:a min. 1-0, Glavak på nick.

I den 24:e min Said offsidemål

I den 32:a min. 2-0 Sjögrell inlägg och Fransson stöter in bollen

I den 34:e min. 3-0 Raskaj stöter framåt och frispelar Selkovic som gör mål.

I den andra halvleken görs massor av byten och orken tryter hos Lindome och ÖIS äger boll mest hela tiden.

I den 57:e min 4-0 Sjögrell bryter in från sin kant och skjuter stenhårt bollen i nättaket.

 

 

Vi behöver ytterligare en forward och DU kan hjälpa till!

 

Just nu pågår en swish-kampanj inom ÖIS med ambitionen att förstärka laget med ytterligare en forward.

Swisha ett valfritt belopp, litet som stort, till ÖIS Fotbolls konto 123 198 1307 och märk insättningen med #Anfallare2021 och ditt namn

TACK för ditt bidrag!

ÖISare i Stockholm

Nya supportertankar av Marcus Birro 

Det var en gång en straffspark.

Och då menar jag inte en enda av de där förbannade straffarna som skickade ut Italien ur tre VM på raken; 1990, 1994 och 1998…
Jag menar inte heller Tottis straff mot Holland i EM 2000, eller ens samme Tottis straff på övertid mot Australien 2006.
Jag menar faktiskt inte heller legenden Fabio Grossos sista straff i VM-finalen den 9 juli 2006 när Italien äntligen blev världsmästare i fotboll igen.
Jag snackar om en helt annan straffspark. Den som satte ut mig på den här resan.
Jag snackar om Stig-Olof Berg som i oktober 1980 (i perverst korta shorts) klev fram och dundrade in en straff mot Grimsås i slutminuterna och därmed såg till att ÖIS gick upp i Allsvenskan.
Ibland stannar tiden. När man är barn är det enkelt att stanna tiden. Man sluter bara ögonen och låter sig föras med till det där sagolandet där allt kan hända och också händer, utan att tiden går.
Jag var åtta år 1980. Jag kommer aldrig glömma Stig-Olof Berg. Jag kommer aldrig glömma känslan som den där straffen väckte i mig. Den där straffen blev en guidad väg rakt in i sagorna för mig.
Den där elden har jag haft som en lägereld runt allt mitt skrivande om sport ända sedan dess.
Det finns ingenting som talar rakt in i ett hjärta som fotbollen gör.
Jag skriver ju böcker också, och den världen, kulturvärlden, är en dammig, ryggradslös och väldigt ofta inskränkt liten värld där ett ett hysteriskt spottande på en Dramaten-scen av någon anledning betyder mer än ett skrik på en skranglig träläktare under en match mellan Öis och Gais.
Varför är det så? Varför är ett känsloläge accepterat som något ”fint” och upphöjt och ett annat känsloläge ständigt omgärdat av svarta rubriker och medial smutskastning?
Jag har i allt jag gjort satt en ära i att följa mitt hjärta. Det har lett mig till stora framgångar, litterära priser och stora plattformar. Det har också lett mig fullständigt vilse. Men jag drivs av att försöka förmedla den där känslan vi alla känner när vi passionerat förälskat oss i ett fotbollslag, ett hockeylag eller vad det nu kan vara.
Jag vill också försöka sätta ord på lidandets speciella plats i våra dumma hjärtan.
Lidandet är en slags konstform för sådana som oss. Vi känner igen lidandet. Det är en gammal vän vi trivs tillsammans med. Vilka är då vi? Vi som gråter med ansiktet för händerna efter ännu en förlust. Vi som står apatiska vid sargkanten eller på läktaren när alla andra redan gått hem. Vi som går hem och skriver att vi älskar vårt lag efter sjätte raka 1-6 förlusten.
Vi följer med lidandet hem. Vi gör det till en del av vilka vi är. Varför? Därför att lidandet åtminstone är bättre än likgiltighet.
Att inte känna är värre än döden för sådana som oss.
Lidandet är en central del av varje supporters liv och hjärta. Den erfarenheten tror jag det kan vara bra att sätta ord på. Det är vad jag gör, det är mitt jobb. Det är inget särskilt märkvärdigt jobb men det är ett jobb jag älskar. 
När jag var yngre trodde jag att den här besattheten skulle avta med åren. Jag trodde verkligen att jag skulle följa mina favoritlag med något mindre passionerad övertygelse ju äldre jag blev…
Jag hade fel.
Det har istället blivit värre.
Jag älskar lika storögt, naivt och drömmande som då. Jag tänker inte be om ursäkt för 
Vi som älskar fotboll älskar lika högtidligt och lika intensivt som alla de där blåhåriga tanterna som sippar champagne i pausen på Dramaten och med stora ögon suckar om DEN STORA KONSTEN.
Fotboll är den stora konsten för oss. Det börjar bli dags att sluta be om ursäkt för att vi känner som vi gör.
Allt för länge har vi fått stå tillbaka och blivit behandlade som något som en av de där pudlarna som de där tanterna älskar att skvätta runt med, släpat in.
Men vår konstform är laget vi håller på. Vår Mona Lisa är det älskade klubbmärket. Vår stora stolthet och glädje är det avgörande målet på övertid mot ärkerivalen. Vår stora sorg är förlusten i slutminuterna som betyder degradering till en lägre division.
Ibland får man höra att supportrar och fans bara är till besvär. Det har varit många dramatiska rubriker om huliganer och våld och bengaler. Men utan fansen stannar svensk idrott.
Svenska fotbollsfans får alldeles för sällan sin rättmätiga uppskattning i svensk media.
 
/Marcus Birro.

 

 

 

 

 

Succé för MÅLtian och 127 840 kr till ÖIS Akademi!

 

Ett supporteralternativ av Stockholmsöisarna och Balders Hage.

 

Vi kan nu göra en summering av MÅLtian 2020 som kan sammanfattas i ett ord; SUCCÈ.  Stockholmsöisarna introducerade MÅLtian 2018 och vi fick då 124 deltagare. 2019 lyckades vi värva 203 medlemmar. Årets resultat är hela 376 och våra ÖIS-supportrar är spridda över stora delar av Sverige och vi kan glädja oss åt att betala in 127 840:- till ÖIS Akademi. 

Arbetet med MÅLtian har genomförts helt på ideell basis och det är ett omfattande arbete som nedlagts av ett antal öisare med stort rödblått hjärta. Den som ska hyllas alldeles speciellt i detta sammanhang är ROY SIMONSSON vars engagemang och hängivenhet för ÖIS och för att värva nya till MÅLtian varit något helt osannolikt och saknar motstycke. Roy har på egen hand värvat inte mindre än 141 deltagare, de flesta fd spelare och tränare i ÖIS. Vi lyfter på hatten för denna enastående ÖIS supporter!

Arbetet med nästa års MÅLtian har redan inletts och vissa förändringar är att vänta till gagn för ÖIS, för klubbens varumärke och ett bra verktyg för att stärka ÖIS ekonomi.

 

 

Vi vill öka medlemsantalet!

Vi är fn 170 stockholmsöisare i det mejlregister vi lagt upp sedan starten 2005. Betalar du medlemsavgiften i ÖIS eller Supporterklubben Balders Hage kan du anslutas till oss. Inga avgifter, minimal administration, all info via vår hemsida. Vi vet att ganska många, 50-100 st till och ifrån betalar sin medlemsavgift till ÖIS eller BH så det finns stor potential.

Känner du någon i din bekantskapskrets, kollega på jobbet, släkting etc som är bosatt i Stockholmsregionen och har ÖIS som sitt favoritlag? Skicka då ett mejl med dennes namn och mejladress till bengt0897@gmail.com eller matsab331@gmail.com så kontaktar vi honom/henne.