Fredrik Kåserar 2022

TANKAR VID FONTÄNEN.

 Av Fredrik Ohlsson

 

Där vi bor, på Karlaplan i Stockholm, har vi en fontän knappt hundra meter bort. Och en damm. En cirkelrund damm som lär vara den största i hela Europa. Fontänens glittrande pelare sträcker sina vattenarmar mot den stundom klarblå himlen. Som ville den dra sig upp, göra sig längre, hämta krafter i ett bomullsmoln som makligt och till synes utan ängslan rullar mot öster. 

 

Parkbänkar i allén och runt hela dammen. Vid soliga dagar väl besatta. Kontemplation och diskussion. Stilla begrundande gårdagens resultat på Friends, Ullevi eller Grimsta. Högljutt diskuterande matcher och laguppställningar. 

Man kanske kan tro att jag som gedigen öisare sedan 1944 - i 78 år. Faktiskt. - rör mig i fullständig anonymitet i vimlet av stockholmare med supportersäte i Hammarby, Djurgården, AIK eller Brommapojkarna? Inte heller!

På Karlaplan ligger också Fältöversten - ett av dessa köpcentra som till den nostalgiskt funtades förtret och saknad tycks ha ersatt glesbygdens handelsbodar och städernas kvartersbutiker i hela vårt land.I detta köpcentrum, ”Fältan” i folkmun, kryllar det av folk från morgon till kväll. Stockholm har tre lag i Allsvenskan. Tre topplag dessutom. Publiksiffrorna är fantastiska. Det pratas fotboll i hela stan. Inte minst då i Fältan. Men tro mig, det finns en generation fotbollälskare som inte bara har Djurgården, AIK eller Hammarby som favoritlag, utan även Örgryte. 

 Det är inte dagens öisgeneration som har charmat dessa stockholmare. Ej heller de årskullar som presenterade crowdpleasers som Sören, Mackan, Poletten, Källa, Niclas i sina laguppställningar. Afonso, Paulinho, Ailton? Nej inte ens dessa brasilianska fotbollsgenier lyckades väcka stockholmarnas kärlek. 

Vi får gå tillbaka långt i tiden för att förstå varför Öis än i dag har supportrar i Stockholm. En glesnande skara förvisso men en och annan nittioåring kan säkert berätta att det är mycket tack vare det klassiska Öis med spelare som Agne Simonsson, Rune Börjesson, Gunnar Gren, Lennart Wing som Öis än i dag lever i många minnesgoda stockholmares hjärtan.

Jag vill inte låtsas ödmjuk men jag är ganska känd i Stockholm. Inte berömd men känd. Som i Limmared typ. Det går inte en dag utan att jag blir hejad på när jag är ute och permopromenerar i centrala Stockholm. Efter en skada på ”stödbenet” har jag nödgats ta stöd av mera påtagligt slag. Med käpp, rollator och permobil klarar jag de svåraste hinder. Permobilen har jag dekorerat med några medelstora öisdekaler vilket inte blott ökar värdet på denna för mig oersättliga vehikel, utan även ökar intresset och nyfikenheten på ÖIS när jag far fram på gator och torg och - åtminstone i ett köpcentrum! 

Nå - vad är det då som är så märkvärdigt med att vara känd och kanske till och med lite berömd? Jag vet inte. Inget märkvärdigt alls skulle jag vilja säga. Men om så vore skulle jag gärna vilja tro att det beror på en livslång karriär som skådespelare både på Kungliga Dramaten och på film och TV. Som Tommys och Annikas pappa i ”Pippi Långstrump” till exempel.  Denne pappa har nog gjort intryck på åtskilliga generationers barn och, ehuru en av de minsta och minst svåra roller som jag har gjort, skänkt mig stor glädje. Inte minst i kontakten med människor. (Jag får fortfarande fan letters. Pippifilmerna spelades in 1969 - 70!)

En annan orsak till detta kändisskap är naturligtvis att jag i 51 - femtioett - år dejtat en av Sveriges populäraste sångerskor - artister!   Jag kan höra folk som viskar ”där ä han som är gift med…” och pekar med tummen. Dom vet vem jag är, men inte vad jag heter!

Men - och Du som har lyckats ta Dig igenom detta med ovedersäglig rödblå toning skapade kåseri, tvekar självfallet inte med svaret? Just det: ÖIS.

Sant eller inte spelar ingen roll. Tre Kärlekar har erövrat mitt hjärta och ÖIS är en av dom.Ur mitt minne skulle jag kunna grunna fram hur många stunder och händelser som helst som alla associerar till och tankemässigt förknippas med Öis. 

Jag har örlat så mycket om Fältan och köpcentrat på Karlaplan att det nästan känns som ett ”måste” att berätta några små öisträffar därifrån. Samma dag som jag skrev dessa rader hände det sig att jag hade handlat två ”trettisjuor” lättmjölk och lagt i korgen på permon. Jag känner en lätt klapp på axeln. En kvinna som frågar, nej, som med ett varmt leende förkunnar att jag är Öisare. Ett obestridligt faktum som sätter igång ett samtal. Jag kände ju Benny Rosén… det var ingen fråga, det var ett påstående. Klart att jag gjorde. Det visste hon ju. Hennes barnbarn var gift med ett av Bennys barnbarn! Just det! Världen är bra liten! Du unge/unga öisare som inte vet vem Benny var: Skäms! Gå hem! Läs på!

Efter matchen mot Utsikten: Trängsel utanför Systemet. Sänker farten. (Min permobil har en toppfart på 20 km/tim.) Medelålders man. Vemodig röst. Norrland. Brunvit pälsmössa med en fläck bart skinn där pälsen hade lossnat. Hade han hund som tuggat i sig en tofs björnpäls? Han tittade på mig. Ögonen tårfyllda. ”VI HAR INGEN SÖREN MER!” Så försvann han i trängseln.

På Systemet har jag två särskilda vänner. Fotbollsälskare båda. Tillhörighet: Hammarby respektive AIK. Dom har tagit sig an mitt förhållande till Öis. Inne i butiken är vår dialog ömsint, engagerad, kärleksfull till våra respektive lag. Båda är ambitiöst uppdaterade med Öis. När jag ser genom den stora fönsterrutan att någon av dom sitter i den kassa som är närmast, visar vi varandra med det elementäraste av teckenspråk vad vi känner efter en öismatch: Vid seger tummen upp, vid förlust ner och vid oavgjord match kör jag bara vidare.

Det var ett axplock ur min repertoar från Fältan, Karlaplan, Stockholm. Jag slutar nu för den här gången och om så önskas skall jag ta under övervägande att berätta lite mer om stockholmarens känslor för Örgryte både i vår huvudstad och annorstädes.

Varma hälsningar från er tillgivne Fredrik som gärna såge att han kunde invadera Systembolaget med båda tummarna upp i luften. Ske så kära spelare och ledare i Örgryte Idrottssällskap.

 

Fredrik Kåserar 2019

 

RESA TILL VÄSTERÅS - OCH FRÅN… !1
Söndagen den 11 augusti. Hurusom en handfull stockholmsöisare
gör en resa till Västerås till en självklarhet och återfärden till en
mardrömslik sorgemässa.
Pelle (73) skulle hämta Bengt (76) utanför Fredriks (88) port
på Karlavägen klockan 15.00. Färden till Västerås skulle så
anträdas via Kungsholmen, där Ulf (72) skulle fullborda
kvartetten.
Under Pelles rytmiskt mjuka fotlag flöt schangdobla Volvon
norrut genom ständiga nybyggen. Stockholm växer åt alla håll.
Dialogen i den lilla gruppen flöt också mjukt och rytmiskt
och dessutom tveklöst i en gemensamt hållen kärleksfull ton.
Denna skapades självfallet av den gemenskap som samtliga
resenärers kärlek till ÖIS ger upphov till.
På intet vis kan jag påstå att det låg någon aggression eller
ilska i tonen hos den eller de som framförde sin missbelåtenhet
med någon oegentlighet som ägt rum i något sammanhang med
Öisanknytning. Viss bitterhet och stundom sorg kunde jag ana,
men inga elakheter. Och absolut inga personangrepp!
Jag minns en gång i Berlin före murens fall. Siw och jag hade
lyckats krångla oss in i Öst-Berlin. Vi ville besöka en restaurang
som enligt ett rykte som hade nått oss i Väst skulle servera ”äkta
rysk kaviar och champagne till förkrigspriser” För en hiskelig
summa östtyska mark serverades vi en ljummen variant av Kiviks
äppelcider och en sofistikerad art av Kalles Kaviar. Jag minns
taxiförarens ord: ”…enda gången som jag vågar prata fritt och
säga vad jag tycker och tänker om vår politik, muren eller STASI
är i min bil. Utanför den kan jag inte lita på en enda människa!”
Från STASI till Västerås och min oundvikliga fråga: Hur högt
i tak är det på Öisgården och på Balders Hages kansli nu för tiden?

Det är inte utan anledning som jag ställer frågan! Men eftersom
den ställs i en bil där inga STASI-ÖRON kan uppfatta och
vidarebefordra vad som sägs, så kanske risken att bli citerad är
minimal?
Den handfull äldre män som kallar sig ”Öisare i Stockholm”
eller ”Stockholmsöisarna” har det förunnats mig att möta och lära
känna först ”på gamla dar”. Detta tack vare allas vår gemensamma
kärlek till ett av Sveriges mest klassiska lag, Örgryte IS. Varmare
kärlek har jag aldrig tidigare erfarit. Knappast ens i Göteborg!
Mummel:
”Hammarby?”
”Varför?”
”Nerköp!”
Tyst en stund. Så ringde Pelles telefon. Det var Mats. (66)
Han varnade för trafikstockning närmare Västerås.
Vi var alla märkbart nervösa. Vi har pratat om det. Och det
går inte över under matchens gång. Jag tycker inte om känslan.
Den är obehaglig. I mitt yrke som skådespelare är det ofta olidligt
jobbigt timmavis före föreställningen, men det brukar gå över ett
tag efter det att ridån gått upp. Så ej i fotboll. Det går inte över
förrän domaren blåser för full tid. Även om vi leder med fyra mål i
halvlek kan man som öisare aldrig vara säker.
Nej, nu ältar vi inte Västeråsresan mera! Stadsparksvallen i
Jönköping väntar fint främmande. Det börjar redan pirra. Er varmt
tillgivne Fredrik, Öisare i Stockholm

Fredrik kåserar februari 2014 

Skådespelare är ute i svängen ibland. Det ser man ju i skvaller- och

kändispressen! Bland politiker, hårfrisörer och blondinbellor finner man

då och då någon bekanting från teatern eller filmen. Jag förekom själv i

ett sådant sammanhang för en tid sedan. 

Det var stor galafest på Cirkus i Stockholm. Årets Guldbagge till det bästa inom

filmen skulle delas ut. Bagge till bästa film, skådespelerska, maskör, ljudtekniker,

o.s.v. Det var ett mastigt program som på ett lysande vis leddes av

Sissela Kyle, en av vårt lands mest begåvade skådespelerskor. Hon är

inte bara född i Göteborg, hon är född i Örgryte. Jag skall ta upp det

med henne en dag och försöka värva henne till "Öisare i Stockholm".

Kanske hon nappar om Bengt Bengtsson, charmtrollet från Rönninge, tar

hand om det? 

Det blev en fest med glädjande stor Öisanknytning. Redan i kön in

till Cirkus hörde jag en trygg norrlandsstämma bakom ryggen fråga hur

det skulle gå för ÖIS i år? När jag vänder mig om ser jag att det är

Stefan Löfven och hans fru. Så trevligt att ÖIS är bekant även på högsta

socialdemokratiska nivå, tänker jag. Vi hann faktiskt prata en del

fotboll innan det var dags att hänga av sig ytterkläderna. Hans lag är

Sundsvall emellertid. Gunnar Samuelssons klubb. 

Väl inne på parketten kom Leif Pagrotsky fram för lite sedvanligt trevligt

Öissnack. Han är mysig, "Paggan", pratar alltid ÖIS när vi ses, aldrig politik!

Lite jämvikt skulle det bli rent politiskt när jag kom att prata med

självaste kultur- och idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth, men inte

heller med henne pratade jag annat än fotboll - Djurgården och ÖIS. 

Höjdpunkten på kvällen var naturligtvis när Erik Hamrén kastade sig

om halsen på både Siw och mig och då kom det verkliga, härliga, underbara

Öissnacket igång!

Så kära vänner i Balders Hage och andra "Öisorter": där det vankas

fest och kultur där pratas det ÖIS!

Er tillgivne Fredrik

Fredrik kåserar oktober 2013

 När jag blev Öisare - en kärlekshistoria. 

Vi bodde på Teatergatan 38 snett emot Öhrns specerier i hörnet av Engelbrektsgatan och på andra sidan låg Arlas mjölkbutik och där Twins nu ligger vid Arkivgatan låg Suverän, en gottaffär som regerades av två bleka och snuviga anemiska systrar. De sålde Ullevi-kola i gult papper med Ullevi i rött. Det var innan jag upptäckte det riktiga Ullevi.  

Sommarloven tillbringade vi i Limmared och den sommaren när jag fyllde elva år fick jag en riktig fotboll av far. Den var rödbrun och doften av läder var underbar och jag sov med den i sängen hela den natten. Vi spelade med den hela den sommaren men en dag när lovet nästan var slut hördes ett pysande från vår tappra lekkamrat. Jag tror att vi förstod att det var slut. Vi samlades i en ring runt bollen som nu var oval mer än rund och lädret hade blivit tunt och nästan grått och en söm hade brustit och den skära gummiblåsan hade krupit ut just där och det hade blivit ett hål i den.  

Åke ”Sågarn”, en av de äldre och mindre sentimentala killarna, sparkade in det som nu bara var en lädertrasa i ett nässelbestånd som låg nedanför stallbacken som länge hade varit vår fotbollsplan. Där fick den ligga.

Redan innan jag hade fyllt tio år fick jag följa med far till Ullevi. Matcherna började alltid halv två, solen sken och det var 25000 på läktarna.

Kamraterna och Gais var under en tid göteborgslagen i Allsvenskan och ett år även Gårda.

En gång såg jag Gais´tunnhårige center Jack Jacobsson göra mål på straff med en tåfis. Det var mot Elfsborg som reducerade med en språngnick av den fruktade landslagsspelaren Sven Jonasson. Det var på gamla gamla Ullevi för sjuttiotvå år sedan. Målen minns jag än. Jag minns också det stråk av förakt som drabbade en spelare som sköt tåfisar – även om dom gick i mål. Nej en smekning av vristen skulle det vara och helst skulle det vara english – uttalas änglisch - det vill säga stolpe och in!

När vi småkillar delade upp på Heden var Dan Ekner den stora stjärnan i skolfotbollen och det hände att han visade oss små hur man gör en english. Så här, sa han, och så smekte han iväg bollen i mål via stolpen.

Min far jobbade på Göteborgssystemet då när vi fortfarande hade motbok. Vägg i vägg med far satt Sven Friberg, legendarisk öisare i landslaget tillsammans med Sven Rydell.  

Det hände att jag hälsade på far ibland och att vi tillsammans med Sven Friberg stod på hörnbalkongen som vette mot Vallgraven vid Stora Nygatan. Därifrån kunde man se Ullevi på andra sidan Trädgårdsföreningen och Friberg, som hade slutat spela långt tidigare, berättade om Sven Rydell, svenska landslaget och ÖIS!

Jag läste ju om Sven Rydell, vårt stora fotbollsgeni och bragdmedaljör, i Rekord – Magasinet varje vecka, men jag hade aldrig sett honom spela.  

Hans teknik lär ha varit övermänsklig och Friberg beskrev honom och det spel han presterade i den tidens klumpiga ”goller” just så.

(”Vad Zlatan kan göra med en apelsin kan jag göra med en vindruva” sa han naturligtvis inte, Sven Rydell, men nog skulle det vara intressant att få reda på det omöjliga – hur forna tiders spelare stod sig jämförda med dagens!?)

Jag är säker på att jag blev öisare då på Systembolagets balkong när Sven Friberg berättade om matcher och spelare – och om ÖIS.

Jag tänkte att det Öis som han berättade om och hyste stor kärlek för, också var mitt Öis och från och med då, kanske 1940, har min kärlek bara vuxit sig starkare. 

Match efter match, år efter år, decennium efter decennium. I medgång, i motgång. Det gör ont ibland men det glöms efter ett tag. Kvar finns minnen av gemenskap, av kärlek, av människor...

Tölö och Gunnar, Agne, Rune, Helge, Fia, Wille, Wetter, Örjan och Lennart, Yngve och Stefan, Dan, Peter och Sören. Sven, Göran, Dennis, Poletten och Glenn. Anders Holmvén och Anders Limpar, Hasse Berntsson och Hasse Prytz. Tord Svanström, Ingvar Fast, Benny Rosén, Erik Hamrén och ärkeängeln Torbjörn Nilsson och så Mackan förstås, den kanske störste öisaren av alla och dagens killar med David Leinar i spetsen. 

Av alla i alla generationer öisare har jag mötts av kärlek och ni är min kärlek.

Ps.: Sven Rydell avled 1975. Han gjorde 43 landskamper och 49 mål. I dagarna ger det sig om Zlatan skall göra fler? Ds

GULDBAGGE

GULDBAGGE

ADAM

Dela den här sidan