Fredrik Kåserar 2019

RESA TILL VÄSTERÅS - OCH FRÅN… !1
Söndagen den 11 augusti. Hurusom en handfull stockholmsöisare
gör en resa till Västerås till en självklarhet och återfärden till en
mardrömslik sorgemässa.
Pelle (73) skulle hämta Bengt (76) utanför Fredriks (88) port
på Karlavägen klockan 15.00. Färden till Västerås skulle så
anträdas via Kungsholmen, där Ulf (72) skulle fullborda
kvartetten.
Under Pelles rytmiskt mjuka fotlag flöt schangdobla Volvon
norrut genom ständiga nybyggen. Stockholm växer åt alla håll.
Dialogen i den lilla gruppen flöt också mjukt och rytmiskt
och dessutom tveklöst i en gemensamt hållen kärleksfull ton.
Denna skapades självfallet av den gemenskap som samtliga
resenärers kärlek till ÖIS ger upphov till.
På intet vis kan jag påstå att det låg någon aggression eller
ilska i tonen hos den eller de som framförde sin missbelåtenhet
med någon oegentlighet som ägt rum i något sammanhang med
Öisanknytning. Viss bitterhet och stundom sorg kunde jag ana,
men inga elakheter. Och absolut inga personangrepp!
Jag minns en gång i Berlin före murens fall. Siw och jag hade
lyckats krångla oss in i Öst-Berlin. Vi ville besöka en restaurang
som enligt ett rykte som hade nått oss i Väst skulle servera ”äkta
rysk kaviar och champagne till förkrigspriser” För en hiskelig
summa östtyska mark serverades vi en ljummen variant av Kiviks
äppelcider och en sofistikerad art av Kalles Kaviar. Jag minns
taxiförarens ord: ”…enda gången som jag vågar prata fritt och
säga vad jag tycker och tänker om vår politik, muren eller STASI
är i min bil. Utanför den kan jag inte lita på en enda människa!”
Från STASI till Västerås och min oundvikliga fråga: Hur högt
i tak är det på Öisgården och på Balders Hages kansli nu för tiden?

Det är inte utan anledning som jag ställer frågan! Men eftersom
den ställs i en bil där inga STASI-ÖRON kan uppfatta och
vidarebefordra vad som sägs, så kanske risken att bli citerad är
minimal?
Den handfull äldre män som kallar sig ”Öisare i Stockholm”
eller ”Stockholmsöisarna” har det förunnats mig att möta och lära
känna först ”på gamla dar”. Detta tack vare allas vår gemensamma
kärlek till ett av Sveriges mest klassiska lag, Örgryte IS. Varmare
kärlek har jag aldrig tidigare erfarit. Knappast ens i Göteborg!
Mummel:
”Hammarby?”
”Varför?”
”Nerköp!”
Tyst en stund. Så ringde Pelles telefon. Det var Mats. (66)
Han varnade för trafikstockning närmare Västerås.
Vi var alla märkbart nervösa. Vi har pratat om det. Och det
går inte över under matchens gång. Jag tycker inte om känslan.
Den är obehaglig. I mitt yrke som skådespelare är det ofta olidligt
jobbigt timmavis före föreställningen, men det brukar gå över ett
tag efter det att ridån gått upp. Så ej i fotboll. Det går inte över
förrän domaren blåser för full tid. Även om vi leder med fyra mål i
halvlek kan man som öisare aldrig vara säker.
Nej, nu ältar vi inte Västeråsresan mera! Stadsparksvallen i
Jönköping väntar fint främmande. Det börjar redan pirra. Er varmt
tillgivne Fredrik, Öisare i Stockholm

Fredrik kåserar februari 2014 

Skådespelare är ute i svängen ibland. Det ser man ju i skvaller- och

kändispressen! Bland politiker, hårfrisörer och blondinbellor finner man

då och då någon bekanting från teatern eller filmen. Jag förekom själv i

ett sådant sammanhang för en tid sedan. 

Det var stor galafest på Cirkus i Stockholm. Årets Guldbagge till det bästa inom

filmen skulle delas ut. Bagge till bästa film, skådespelerska, maskör, ljudtekniker,

o.s.v. Det var ett mastigt program som på ett lysande vis leddes av

Sissela Kyle, en av vårt lands mest begåvade skådespelerskor. Hon är

inte bara född i Göteborg, hon är född i Örgryte. Jag skall ta upp det

med henne en dag och försöka värva henne till "Öisare i Stockholm".

Kanske hon nappar om Bengt Bengtsson, charmtrollet från Rönninge, tar

hand om det? 

Det blev en fest med glädjande stor Öisanknytning. Redan i kön in

till Cirkus hörde jag en trygg norrlandsstämma bakom ryggen fråga hur

det skulle gå för ÖIS i år? När jag vänder mig om ser jag att det är

Stefan Löfven och hans fru. Så trevligt att ÖIS är bekant även på högsta

socialdemokratiska nivå, tänker jag. Vi hann faktiskt prata en del

fotboll innan det var dags att hänga av sig ytterkläderna. Hans lag är

Sundsvall emellertid. Gunnar Samuelssons klubb. 

Väl inne på parketten kom Leif Pagrotsky fram för lite sedvanligt trevligt

Öissnack. Han är mysig, "Paggan", pratar alltid ÖIS när vi ses, aldrig politik!

Lite jämvikt skulle det bli rent politiskt när jag kom att prata med

självaste kultur- och idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth, men inte

heller med henne pratade jag annat än fotboll - Djurgården och ÖIS. 

Höjdpunkten på kvällen var naturligtvis när Erik Hamrén kastade sig

om halsen på både Siw och mig och då kom det verkliga, härliga, underbara

Öissnacket igång!

 

Så kära vänner i Balders Hage och andra "Öisorter": där det vankas

fest och kultur där pratas det ÖIS!

 

Er tillgivne Fredrik

  

Fredrik kåserar oktober 2013

 När jag blev Öisare - en kärlekshistoria. 

Vi bodde på Teatergatan 38 snett emot Öhrns specerier i hörnet av Engelbrektsgatan och på andra sidan låg Arlas mjölkbutik och där Twins nu ligger vid Arkivgatan låg Suverän, en gottaffär som regerades av två bleka och snuviga anemiska systrar. De sålde Ullevi-kola i gult papper med Ullevi i rött. Det var innan jag upptäckte det riktiga Ullevi.  

Sommarloven tillbringade vi i Limmared och den sommaren när jag fyllde elva år fick jag en riktig fotboll av far. Den var rödbrun och doften av läder var underbar och jag sov med den i sängen hela den natten. Vi spelade med den hela den sommaren men en dag när lovet nästan var slut hördes ett pysande från vår tappra lekkamrat. Jag tror att vi förstod att det var slut. Vi samlades i en ring runt bollen som nu var oval mer än rund och lädret hade blivit tunt och nästan grått och en söm hade brustit och den skära gummiblåsan hade krupit ut just där och det hade blivit ett hål i den.  

Åke ”Sågarn”, en av de äldre och mindre sentimentala killarna, sparkade in det som nu bara var en lädertrasa i ett nässelbestånd som låg nedanför stallbacken som länge hade varit vår fotbollsplan. Där fick den ligga.

Redan innan jag hade fyllt tio år fick jag följa med far till Ullevi. Matcherna började alltid halv två, solen sken och det var 25000 på läktarna.

Kamraterna och Gais var under en tid göteborgslagen i Allsvenskan och ett år även Gårda.

En gång såg jag Gais´tunnhårige center Jack Jacobsson göra mål på straff med en tåfis. Det var mot Elfsborg som reducerade med en språngnick av den fruktade landslagsspelaren Sven Jonasson. Det var på gamla gamla Ullevi för sjuttiotvå år sedan. Målen minns jag än. Jag minns också det stråk av förakt som drabbade en spelare som sköt tåfisar – även om dom gick i mål. Nej en smekning av vristen skulle det vara och helst skulle det vara english – uttalas änglisch - det vill säga stolpe och in!

När vi småkillar delade upp på Heden var Dan Ekner den stora stjärnan i skolfotbollen och det hände att han visade oss små hur man gör en english. Så här, sa han, och så smekte han iväg bollen i mål via stolpen.

Min far jobbade på Göteborgssystemet då när vi fortfarande hade motbok. Vägg i vägg med far satt Sven Friberg, legendarisk öisare i landslaget tillsammans med Sven Rydell.  

Det hände att jag hälsade på far ibland och att vi tillsammans med Sven Friberg stod på hörnbalkongen som vette mot Vallgraven vid Stora Nygatan. Därifrån kunde man se Ullevi på andra sidan Trädgårdsföreningen och Friberg, som hade slutat spela långt tidigare, berättade om Sven Rydell, svenska landslaget och ÖIS!

Jag läste ju om Sven Rydell, vårt stora fotbollsgeni och bragdmedaljör, i Rekord – Magasinet varje vecka, men jag hade aldrig sett honom spela.  

Hans teknik lär ha varit övermänsklig och Friberg beskrev honom och det spel han presterade i den tidens klumpiga ”goller” just så.

(”Vad Zlatan kan göra med en apelsin kan jag göra med en vindruva” sa han naturligtvis inte, Sven Rydell, men nog skulle det vara intressant att få reda på det omöjliga – hur forna tiders spelare stod sig jämförda med dagens!?)

Jag är säker på att jag blev öisare då på Systembolagets balkong när Sven Friberg berättade om matcher och spelare – och om ÖIS.

Jag tänkte att det Öis som han berättade om och hyste stor kärlek för, också var mitt Öis och från och med då, kanske 1940, har min kärlek bara vuxit sig starkare. 

Match efter match, år efter år, decennium efter decennium. I medgång, i motgång. Det gör ont ibland men det glöms efter ett tag. Kvar finns minnen av gemenskap, av kärlek, av människor...

Tölö och Gunnar, Agne, Rune, Helge, Fia, Wille, Wetter, Örjan och Lennart, Yngve och Stefan, Dan, Peter och Sören. Sven, Göran, Dennis, Poletten och Glenn. Anders Holmvén och Anders Limpar, Hasse Berntsson och Hasse Prytz. Tord Svanström, Ingvar Fast, Benny Rosén, Erik Hamrén och ärkeängeln Torbjörn Nilsson och så Mackan förstås, den kanske störste öisaren av alla och dagens killar med David Leinar i spetsen. 

Av alla i alla generationer öisare har jag mötts av kärlek och ni är min kärlek.

Ps.: Sven Rydell avled 1975. Han gjorde 43 landskamper och 49 mål. I dagarna ger det sig om Zlatan skall göra fler? Ds

 

GULDBAGGE

ADAM