Av Marcus Birro 2021
Nya supportertankar av Marcus Birro
Det var en gång en straffspark.
Och då menar jag inte en enda av de där förbannade straffarna som skickade ut Italien ur tre VM på raken; 1990, 1994 och 1998…
Jag menar inte heller Tottis straff mot Holland i EM 2000, eller ens samme Tottis straff på övertid mot Australien 2006.
Jag menar faktiskt inte heller legenden Fabio Grossos sista straff i VM-finalen den 9 juli 2006 när Italien äntligen blev världsmästare i fotboll igen.
Jag snackar om en helt annan straffspark. Den som satte ut mig på den här resan.
Jag snackar om Stig-Olof Berg som i oktober 1980 (i perverst korta shorts) klev fram och dundrade in en straff mot Grimsås i slutminuterna och därmed såg till att ÖIS gick upp i Allsvenskan.
Ibland stannar tiden. När man är barn är det enkelt att stanna tiden. Man sluter bara ögonen och låter sig föras med till det där sagolandet där allt kan hända och också händer, utan att tiden går.
Jag var åtta år 1980. Jag kommer aldrig glömma Stig-Olof Berg. Jag kommer aldrig glömma känslan som den där straffen väckte i mig. Den där straffen blev en guidad väg rakt in i sagorna för mig.
Den där elden har jag haft som en lägereld runt allt mitt skrivande om sport ända sedan dess.
Det finns ingenting som talar rakt in i ett hjärta som fotbollen gör.
Jag skriver ju böcker också, och den världen, kulturvärlden, är en dammig, ryggradslös och väldigt ofta inskränkt liten värld där ett ett hysteriskt spottande på en Dramaten-scen av någon anledning betyder mer än ett skrik på en skranglig träläktare under en match mellan Öis och Gais.
Varför är det så? Varför är ett känsloläge accepterat som något ”fint” och upphöjt och ett annat känsloläge ständigt omgärdat av svarta rubriker och medial smutskastning?
Jag har i allt jag gjort satt en ära i att följa mitt hjärta. Det har lett mig till stora framgångar, litterära priser och stora plattformar. Det har också lett mig fullständigt vilse. Men jag drivs av att försöka förmedla den där känslan vi alla känner när vi passionerat förälskat oss i ett fotbollslag, ett hockeylag eller vad det nu kan vara.
Jag vill också försöka sätta ord på lidandets speciella plats i våra dumma hjärtan.
Lidandet är en slags konstform för sådana som oss. Vi känner igen lidandet. Det är en gammal vän vi trivs tillsammans med. Vilka är då vi? Vi som gråter med ansiktet för händerna efter ännu en förlust. Vi som står apatiska vid sargkanten eller på läktaren när alla andra redan gått hem. Vi som går hem och skriver att vi älskar vårt lag efter sjätte raka 1-6 förlusten.
Vi följer med lidandet hem. Vi gör det till en del av vilka vi är. Varför? Därför att lidandet åtminstone är bättre än likgiltighet.
Att inte känna är värre än döden för sådana som oss.
Lidandet är en central del av varje supporters liv och hjärta. Den erfarenheten tror jag det kan vara bra att sätta ord på. Det är vad jag gör, det är mitt jobb. Det är inget särskilt märkvärdigt jobb men det är ett jobb jag älskar.
När jag var yngre trodde jag att den här besattheten skulle avta med åren. Jag trodde verkligen att jag skulle följa mina favoritlag med något mindre passionerad övertygelse ju äldre jag blev…
Jag hade fel.
Det har istället blivit värre.
Jag älskar lika storögt, naivt och drömmande som då. Jag tänker inte be om ursäkt för
Vi som älskar fotboll älskar lika högtidligt och lika intensivt som alla de där blåhåriga tanterna som sippar champagne i pausen på Dramaten och med stora ögon suckar om DEN STORA KONSTEN.
Fotboll är den stora konsten för oss. Det börjar bli dags att sluta be om ursäkt för att vi känner som vi gör.
Allt för länge har vi fått stå tillbaka och blivit behandlade som något som en av de där pudlarna som de där tanterna älskar att skvätta runt med, släpat in.
Men vår konstform är laget vi håller på. Vår Mona Lisa är det älskade klubbmärket. Vår stora stolthet och glädje är det avgörande målet på övertid mot ärkerivalen. Vår stora sorg är förlusten i slutminuterna som betyder degradering till en lägre division.
Ibland får man höra att supportrar och fans bara är till besvär. Det har varit många dramatiska rubriker om huliganer och våld och bengaler. Men utan fansen stannar svensk idrott.
Svenska fotbollsfans får alldeles för sällan sin rättmätiga uppskattning i svensk media.
/Marcus Birro.
Bengt Holmström och Olle Olander snackar med ÖIS nya
tränare Jeffrey Aubynn onsdagen den 15:e februari 2023
Välkommen tillbaka till ÖIS, Jeff och ett stort GRATTIS till den fina
starten med tre raka vinster 2023 på försäsongen.
- Tack så mycket
Kan du berätta lite om dig, Jeff?
- Jag är 45 år, familjen är kvar i Malmö. Har barn i åldern 8, 10 och 15 år.
Kom tidigt fram som en talangfull fotbollsspelare. Ungdomsproffs i Bayern
München. Utvecklades mycket och fick en fin utbildning i B M. Kom hem till
Sverige igen och började spela i Halmstad och var med om att ta SM-guld där. Gick
sedan över till ÖIS och fortsatte att utvecklas hos Erik Hamrén och som Öisare blev jag
landslagsspelare.
När du tackade JA till att träna ÖIS 2023 hade du fortsatt att följa
klubben sedan du lämnade ÖIS 2003?
- Jag följde ÖIS hela tiden. Jag kommer ju från Göteborg och det var i ÖIS
jag spelade min bästa fotboll.
Vad står ÖIS för enligt dig?
- ÖIS står för stil och klass
Hur ser fördelningen av tränarjobbet ut?
Vem gör vad?
- Ytterst är jag ansvarig för träningen. Därtill har vi en Fystränare ( mycket
viktigt att få in) som heter Oskar Ljungblom, Björn West Målvaktstränare och
Albin Sheqiri som assisterande tränare. Ett mycket bra team. Fystränaren
har vi saknat i laget. Vi ser redan nu resultat från hans sida på spelarna.
Riktigt kul att så många unga ÖISare fått chansen att visa upp sig på
försäsongen? Det visar ju på att akademin har skapat fram förmågor.
När tar någon en plats i matchtruppen?
- Det gäller att få spelarna att TRO på sig själva. De riktigt unga måste få
känna på spel på högre en nivå för att kunna utvecklas.
Förra året provade vi både 3 backslinje och 4 backslinje.
Vad kommer du att satsa på 2023?
- Vi måste hitta rätt i organisation.
Det blir en 4-backslinje idag.
Känner du till MÅLtian?
Vad tycker du om den?
- Den känner jag till. Ni gör ett fantastiskt jobb med den. Så mycket pengar
som har kommit in till Akademin den vägen.
Vi supportrar i Öis är mycket luttrade.
Hur skall vi klara av att bli ett topplag i Superettan?
- Vi kommer till ” jobbet” varje dag för att bli bättre.
Det viktiga är att TRO på det man gör och utvecklas till det bättre.
Mentaliteten.
Vad tror du krävs för att ÖIS skall nå allsvenskan inom de närmaste
åren?
- Det gäller att ha tålamod och veta vad som krävs. Alla måste tro på att det
är möjligt och spelarna måste göra sitt yttersta i varje match. Jag vill inte
sätta upp ett mål att vi ska vara tillbaka inom ett visst antal år.
Vilken skillnad på spel kommer vi att se i Öis 2023 mot 2022?
- Spelet
Intensiteten
Mer fartfyllt
Modiga spelare men ändå kontrollerande
Vilka lag tror du kommer att överraska i årets Superetta?
- ÖIS!!!!
Vem är den bäste spelaren du spelat med?
- Lothar Mattheus och Jürgen Klinsmann i Bayern.
Utanför Bayern är det utan tvekan Afonso Alves i ÖIS.
Vem är den bästa tränaren du haft?
- Det är svårt att jämföra tränare. Man arbetar under olika förutsättningar.
Vissa har väldigt bra egenskaper på ett område som att skapa harmoni
bland spelarna, andra på ett annat, t ex rent fotbolls tekniska. Men ska jag
nämna några blir det Trappatoni, Rikard Norling och Erik Hamrén.
Har du någon förebild som tränare?
- Jag tycker om tyska tränare som Jûrgen Klopp.
Hur upplever du att ta steget från en storklubb som Malmö FF till
”lilla” ÖIS?
- Det har inte varit så stort. Men det är klart; Malmö är en storklubb, kanske
den största i Sverige, med stora resurser. ÖIS känns ändå bra men
proffsigheten behöver höjas på alla nivåer. För min del är det positivt att jag
nu får ansvar för ett A-lag och har relativt fria tyglar att sköta det som jag
önskar.
ÖIS har de senaste säsongerna alltid behövt göra omstarter. Nya
tränare, stor spelaromsättning och om organisationer. Vad krävs för att
få mer kontinuitet i verksamheten? Förutom att behålla samma
tränare…?
- Att vi får en tryggare position i tabellen och att vi försöker få till längre
kontrakt med spelarna.
Vi avslutar dessa frågor med lite mer privata frågor utanför fotbollen.
Gillar du musik?
I så fall vilka favoriter har du?
Jag gillar musik och är uppväxt med en pappa som var Jazzmusiker.
Stevie Wonder och Aretha Franklin och Lisa Nilsson är stora favoriter
När du inte tränar ÖIS vad gör du helst då?
Familjen kommer då i första hand. De bor kvar i vår villa nere i Skåne.
Gillar även att spela padel.
Läser du böcker?
Absolut och då främst böcker om Livet.
Just nu en bok av Eckhart Tolle, Lev Livet.
Gillar dessutom att läsa självbiografier och fotbollsböcker.
Bengt Holmström och Olle Olander tackar Jeff för ett mycket intressant samtal
och önskar laget och Jeff lycka till i årets Superetta.