Av Ulf Jansson

Vi hade alla stora förväntningar inför säsongen, som vanligt. När den till slut kom igång blev det inte alls som väntat. Det började visserligen bra borta mot Ljungskile, men sedan gick det utför. Klara förluster mot Halmstad, Akropolis, Öster och Sundsvall, med en vinst mot AFC som tröst däremellan. Ständiga missar i markering av motståndarna på vår egen planhalva, förutsägbara uppspelningsvägar till våra anfallare. I våra anfall var det ofta bara ett par öisare i boxen mot ofta dubbelt så många försvarare. Det var "som att spela mot ett juniorlag" kommenterade en av våra motståndare beskt.

 

Hur kunde det gå så här? Vi famlade alla efter förklaringar. Är vår trupp för tunn? Har ledningen för stora förväntningar på vad truppen klarar? Är det fel på spelplanerna?

 

Mot Brage började det som vanligt - 0 -3 efter en kvart. Men sedan hände något. Presspelet började ge utdelning och vi tog oss upp till 2-3, men orkade inte hela vägen fram till poäng. Men det verkade som om det fanns ljus i tunneln. Och så såg t också ut i matcherna mot Degerfors och Dalkurd. 
 

Men som läget är nu, på kvalplats, måste vi skrapa hem varje poäng vi har vittring på. Det är illa ställt. Öisklacken brukar sjunga "så skönt att vara öisare". Så känns det inte just nu. Men vi har hopp, som alltid, att vårt kära sällskap ska resa sig. Hoppet är det sista som överger oss.